Så har ännu ett år gått sedan den sorgliga men ändå glädjefyllda dagen 24 okober 2007 när lillebror Daniel gick bort.
Det är helt fantastiskt och på samma gång otroligt tragiskt. Det var en helt fantastisk dag: vädret var helt underbart (precis som det varit varje år hittills just 24 oktober), alla i familjen var där och vi fick alla ta farväl. Nu gör ju inte det att det känns lättare idag. Ibland undrar jag själv om man glömmer för fort. Jag Kan komma på mig själv med att jag inte tänkt på Daniel på flera dagar men i dessa lägen har jag kommit fram till att det inte är sant. Daniel finns alltid med mig i tankarna och i allt jag gör. Vi delade så otroligt mycket under vår alltför korta tid.
Hittade något gammalt inlägg från en numera nedlagd blogg – en blogg som jag skrev lite i under den tid när Daniel var sjuk.
2006-12-03:
Hade just ett litet snack med lillebror på msn och det känns väl inte helt kul att lämna honom sådär när han är på väg in i en tung vecka. Finns en hel del man skulle kunna göra för att han skulle bli bra igen. Håller tummarna krampaktigt mest hela tiden att något ska fungera men det är nog lite svårt att påverka tyvärr.
Jag har lagt upp den här texten tidigare men jag gör det igen. Den är så grymt träffande och bra (Alterbridge – In Loving Memory):
Thanks for all you’ve done
I’ve missed you for so long
I can’t believe you’re gone
You still live in me
I feel you in the wind
You guide me constantly
Det känns bra att minnas. Det känns bra att veta att Daniel på något sätt hade kommit till ett avslut, till en punkt där han ville gå vidare. Det känns bra att vi är många som minns. Ändå…som vi skrev i tidningen idag:
Vi saknar dig varje dag