Author: kibbe

Down the hill…

Lördagen innebar veckans andra riktigt tidiga morgon och utflykten som planerats gick till Säfsen. Efter tre timmar i bil med bra musik och trevligt sällskap så anlände Richard och jag till Säfsen. Vi hade spanat in kartan men var oeniga avseende om det fanns 8 eller 11 banor. Väl på plats visar det sig att “nej, någon bokning på Christian Nyberg har vi inte…”. Efter lite strul visar det sig att bokningarna landar nån annanstans inom Säfsens organisation och hade inte kommit till cykeluthyrningens vetskap. De fick i alla fall fram två hojar och till slut tog vi oss upp med liften till toppen.

Väl uppe på toppen spanar vi in ledkartan och väljer Solbergs-Greta till att börja med. Bra åkning med sköna hopp och sjyssta doserade kurvor. Andra åket försöker vi hitta en annan slinga men det visar sig att det bara är en väg nerför en av backarna – besvikelse! Nästa åk går sedan i Vargspåret som är en helskön slinga ner med doserade kurvor i mängd och ett antal grymma hopp.

Slutsats efter några åk är i alla fall att det finns två maskingrävda och bra banor + en bana som är mer en stig nerför en röd backe. Den senare är dock grymt svårkörd eftersom det är riktigt blött i terrängen.

Som jämförelse körde jag ju Lofsdalen när de öppnade i Juli och det känns som en mycket mer gedigen satsning där uppe. Till att börja med hade man där cykelhållare på liftarna så man klarade sig själv – i Säfsen lyfter de på cyklarna och lägger dem i sittliften bakom plus att liften är gryyymt långsam. Banorna i Lofsdalen kändes mer varierande men det är absolut inget fel på Säfsens – det blir dock lite enformigt frampå eftermiddagen med bara två slingor att köra.

Slutsats då? Jo Säfsen funkar för en dags downhill men Lofsdalen är grymt mycket vassare i sin helhet. Vi blev dock nyfikna på Säfsens XC-slingor och ett träningsläger till våren kanske kan vara på sin plats och kanske kan brytas med en dag downhill. Jag ser dock mest fram mot att få åka upp till Lofsdalen igen och se hur deras satsning går och hur de framtida banorna kommer utvecklas.

Go Lofsdalen alltså … OCH det blir definitivt mer downhill för det är riktigt kul.

Skolstart

Så har det då börjats i skolan på “riktigt”. Det känns helt sjukt att det där lilla knytet som dök upp för ganska exakt 7 år sedan nu har blivit en skoltjej. Lite osäkerhet och nervositet var det igår trots att hon gått i samma klass under hela förra året. Lokalerna är i princip samma som tidigare Fritids och även en av två lärare känner hon sen tidigare.

Nåja, just nu känns det kanonbra och idag var hon riktigt taggad att gå till skolan när vi sparkade oss fram på Garvaregatan.

 

 

WordPress – tema

Jag funderar på att byta utseende på bloggen. Jag vill ha möjlighet att kunna lägga in bilder men jag vill inte vara beroende av det, det funkar inte med att behöva lägga in en bild varje gång. För övrigt är jag osäker på att ha tidigare blogginlägg uppradade på det sätt som de är nu där man inte ser hela inlägget.

Vad tycker du?
Har du några tips på snygga teman som kan funka?

Nytt – Hell or Highwater

Hell or Highwater släppte igår sitt nya album Begin Again och “plattan” (undrar om man säger så i den digitala världen?) har redan snurrat ett antal varv hos mig. I bandet ingår t.ex. Brandon Saller från Atreyu.

Mer om Hell or Highwater hittar ni ex på: http://www.hellorhighwaterofficial.com/
eller https://www.facebook.com/HellorHighwaterofficial.

Sommaren och återkomsten

Så har det då gått en sådär fantastiskt lång tid sedan det kom ett inlägg i den här bloggen. Det kändes helt klart mer naturligt att skriva under resan som vi gjorde då man alltid hade något nytt att berätta plus att många var intresserade av vad vi gjorde. Under tiden från det att vi kom hem försvann väl lite av skrivlusten. Kanske mest för att det inte riktigt är min grej att skriva om vardagliga saker av typen “gått-till-dagis-lämnat-jobbat-hämtat-lagat-mat-tränat-sovit”.

Nu har jag dock funderat klart – tror jag… Återstår att se om jag “hittar rätt” men först kommer lite om vad som hänt sen slutet av Mars.

Hemkomsten var bra och drogs igång med x antal fester eftersom många av våra vänner behagar fylla 40 i år. Barnen tyckte det var härligt att komma hem till “det gula huset” som de kallar det. Annars var vardagen där ganska snabbt och i princip kom väl första tanken på nästa resa redan när vi klev av flygplanet på Lkpg flygplats i +1 grader och regn… Nåja..nog om hemkomst, vår och fester.

Sommaren har varit grymt härlig med en resa till Lofsdalen med härlig natur och promenader på fjällen. Övrig tid spenderades hemma och på landet hos farmor, mormor och morfar.

Vi har även hunnit med lite hemmafix och just nu kör vi igång vårt stora källarprojekt som förhoppningsvis blir lagom klart till slutet av september. Trädgården är nu nästan klar och i morgon kommer sista lamporna upp. Återstår gör bara lite puts kring garaget och sen marmorkross runt så ska vi nog anse oss klara – för nu eftersom jag redan har lite planer på vad mer som ska göras men det får nog bli till nästa år.

Jag återkommer

Time to go

Så var det då dags att lämna Australien. Vi har nu laddat med hamburgare och glass i stora lass och sitter nu vid gate 11 varifrån flighten mot Kuala Lumpur snart avgår.
Vi har först åtta timmar innan vi tillbringar två timmar i väntas på flyget till Amsterdam. Till Amsterdam är det sedan en mastodontflygning på ca 12 timmar och än värre är väl att vi får vänta ca åtta timmar på flyget hem till Linköping city airport…
Känner mig också tvungen att såga melbournes flygplats som är riktigt tråkig, dyr och inte ens har vagnar för handbagage…

Det känns lite trist att lämna som jag skrev sist men vi längtar alla hem på samma gång som vi vill resa mer – konstigt kanske men ändå en del at resan.
Barnen leker just nu på en liten lekplats och är lyckliga. Bara att hoppas på fler lekplatser på kommande flygplatser. Återstår även att se om och när de sommar på flyget. Vi lyfter ju 16 och landar ca 24 Australientid…
Nåja. Nog för nu, kanske återkommer med mer rapporter i natt.

In the air

Så var vi då i luften igen. Den här gången flyger vi från Cairns tillbaka ner till Melbourne på tre timmar. Resan upp från Melbourne har ju tagit oss 44 dagar så lite konstigt känns det att flyga tillbaka på en bråkdel av tiden.

Sista dagarna i Cairns har varit bra men samtidigt har de nog präglats av en väntan, en väntan på att få påbörja resan hem. Både Jessica och jag har haft samma känsla tidigare när vi rest så ingen av oss blev väl direkt förvånade över att den kom nu med. Vi hann med en härlig tågresa på en ‘scenic railway’ till Kuranda. På vägen tillbaka åkte vi linbana ner och det var inte för inte det kändes som om vi skulle kliva av och hänga av skidorna och ge oss ut i backarna. Det var dock fantastisk utsikt från både tåg och linbana och Barron Falls med sina ca 250 meter var otroliga med tanke på allt vatten som just nu forsar ner från högland och berg väster om kusten.

I morse lämnade jag första Jessica och barnen på flygplatsen och sen åkte jag tillbaka för att lämna husbilen. Vi var väl lite oroliga att de skulle påpeka några fel på bilen men allt gick bra (ja vi har väl skapat nån extra repa, krossat ett vinglas och lite annat smått och gott som jag anser vara normalt slitage på 45 dagar). Det värsta vi insåg och trodde vi skulle få betala var det första hjälpen kit som fanns i bilen där vi tagit ETT plåster. Det stod i nåt finstilt att vi då var tvungna att köpa hela ‘kittet’ för $30 men som sagt… Peppar peppar.

Annars kändes det skönt att lämna tillbaka bilen på flera sätt. För det första hade vi gjort en deposition på $7500 dollar som vi nu fick tillbaka och för det andra så känns det verkligen som om den delen av resan är klar.

Kommer vi då tillbaka till Australien? Ja det tror jag…senare nån gång. Just nu finns det så mycket annat att se men än återstår att se när vi kan få tid för det. Vi har fortfarande inte sett mer en av Australiens fyra kuster och vi har samtidigt bara ‘nosat’ på den här kusten så det är klart vi kommer tillbaka men i så fall tror jag att det blir med en 4WD.

Vi ska nu bo två nätter mitt i Melbourne och förhoppningsvis träffa våra vänner där (som vi för övrigt är skyldiga middag med vin). Efter det påbörjar vi 33-timmarsresan hem. Först 8 timmar till Kuala Lumpur – två timmar på KLIA – sen 12,5 timme flyg till Schiphol – 8 timmars väntan på anslutande flyg till Lkpg där vi ska landa torsdag kl 16.30. Vi lär nog vara ganska möra när vi kommer fram men vi hoppas allt går bra med barnen och jag kan lova att mp3-spelare och Nintendo DS kommer vara nyladdade!

Både barnen, Jessica och jag ser fram mot att komma hem och träffa många av er.

Cairns och hemåt?

Vi har nu tillbringat fyra dagar i Cairns på en camping strax utanför staden. Vädret har blivit mycket bättre efter den lilla ‘dipp’ som vi hade ett tag för några veckor sedan.

För två dagar sen var vi ute på Stora Barriärrevet och snorklade. Färjan lämnade hamnen i Cairns vid 10 och två timmar senare var vi ute på plattformen som snorklingen utgår ifrån. Vi hade sällskap med mängder av japaner. Får mig lite att tänka tillbaka på citatet “japaner som hoppar, japaner som springer”…

Japanerna fokuserade dock mest på semisub och snorklade inte förrän mot slutet av äventyret. Barnen hade bestämt sig för att de INTE skulle hoppa i vattnet och snorkla men efter lunch och ny energi hängde de båda med och vi tillbringade en lååång stund med näsan under vattnet och tittade på fiskar i alla regnbågens färger. Tyvärr var det inte förrän jag fortsatte lite själv som jag såg den stora sköldpaddan som kom simmande… En annan sak jag retade mig på något grymt är de japaner som var med som inte har någon som helst respekt för naturen. Under resan ut och innan man gav sig ut informerades det om att man måste vara rädd om korallen och alltså inte får röra den på något sätt. När jag sen snorklar omkring ser jag japaner som sitter på korall och japaner som bryter bort korall bara för att studera den… Trist!

Vi har sen varit lite inne i Cairns på stora lekplatser och vattenland samt shoppat något ofantligt billigt på Osh Kosh.

Idag åkte vi tåg upp till en liten stad ovanför Cairns. Fantastiskt vacker resa men tyvärr var Kuranda som vi åkte till en riktig turistfälla. På vägen ner åkte vi s.k. Skyrail och att sitta i en Poma i mars brukar för mig vara förknippat med skidåkning så det var lite jobbigt en stund men det är snart ett nytt skidår.

Vi kommer nog att bo kvar på vår camping ända tills vi flyger ner till Melbourne den 28e men annars så börjar vår tid på resande fot att rinna ut. Det känns både kul, skönt men också tråkigt och lite ledsamt. Vår resa har varit fantastisk på många sätt men självklart ska det bli skönt att komma hem till våren i Sverige. Det blir också skönt att komma hem till huset som barnen saknar en del ibland (blir väl mest när vi har konflikter iofs).

Vi kommer sedan tillbringa två dagar i Melbourne innan vi påbörjar vår 33-timmars resa hem mot Linköping City Airport. Det blir väl sedan några dagar med ‘acklimatisering’ innan skola, dagis och jobb drar igång igen på måndagen den 4e april men innan det ska vi visst hinna med att fira en 40-åring också…

Nåväl. Ser fram mot att träffa många av er igen och snart kommer ni nog inte undan…

Just ja. Jag har uppdaterat med ett gäng bilder från Australien men dem hittar ni på Facebook

Yasi

Idag har vi rest i spåren av Yasi. Jag vet för egen del att jag läste en hel del om de översvämningar som var och då främst i trakten av Brisbane men när sen Yasi kom och svepte in över kusten har jag inget minne av att detta var stort på nyheterna.

Vi kom igår kväll till Rollingstone Beach Caravan Park och det var nog först då vi insåg lite av vad som hänt när tyfonen drog in över kusten. Campingen i Rollingstone ligger på en egen strand med platser ut mot havet, ca 20 meter från stranden. När Yasi drog in försvann alla palmer i strandlinjen, sand blåste upp och skapade sanddyner på de främsta raderna. Idag är det lågsäsong men på campingen sliter de hårt för att hinna få ordning inför påsk som är en stor ledighet här precis som hemma i Sverige. Som en liten bonus fick de en krokodil som flyttade in i deras gigantiska damm och nu lever den gott på den fisk som de har odlat i dammen. Kan meddela att det känns lite läskigt att gå till dusch och toalett när man vet att 10 meter därifrån glider det omkring en krokodil. Nu har vi dock lärt oss att allt är lugnt och fint om man håller sig från vatten och vattenbryn. Jag vet däremot att Jessica kollade den inhägnade poolen innan barnen fick hoppa i och för egen del måste jag erkänna att jag kollade alla dusch- och toalettbås innan jag fortsatte mina aktiviteter bakom låsta dörrar.

Mission Beach som ligger ca 10 mil norr om där vi bodde var de som fick tyfonens centrum över sig och det var en ganska dyster syn som mötte oss när vi åkte ner mot havet. 90% av alla träd har blåst ner på ett mycket stort område och det är många hus som saknar tak. Det är både intressant och läskigt att resa genom ett landskap som fått känna på naturens krafter så som de fått här.

Australiensarna här är ganska vana vid tyfoner och har oftast ryckt på axlarna inför anstormande tyfoner men tydligen har denna inställning ändrats nu och de har, enligt de vi pratat med, mer “respekt” nu.

För vår egen del har vi nu närmat oss resans slut. Ja i alla fall på så sätt att vi bara har ca fyra mil kvar till Cairns och vi åker dit i morgon. Vi har hittat en bra camping som vi tänker checka in på i en vecka framöver och sen kommer vi att göra utflykter till Barriärrevet och även inåt i landet från Cairns.

Inga bilder idag blir det för 3g-nätet här är fantastiskt segt så man kan undra om det är några g överhuvudtaget. Återkommer kanske i morgon med lite nya bilder från de senaste äventyren.

 

Carpe Diem

Lite svårt att sätta rubrik på dagens inlägg men tankarna går mycket kring att fånga dagen och att försöka göra så mycket man bara kan av den.

Vår tid i Airlie slutade med att vi inte tog oss ut på snorklingsutflykt och tur var det. Visserligen var det grymt billigt att åka ut (finns nästan inga turister här pga Yasi och regnet) men det regnade något fantastiskt mycket. Inte så där lite lagom som det kan göra när vi hemma tycker att det bara “öser ner” utan det regnade på riktigt liksom sådär att regnet inte hinner rinna undan, så att det låter som om någon spelar trummor på taket. Det var helt ok, typ 28 grader varmt och fuktigt men ändå regn så vi passade på att bada i regnet och i vår fantastiska pool med dubbla rutschkanor.

Efter det körde vi 28 mil norrut till Townsville. Att köra 28 mil highway utan vägarbeten och små städer som stör rytmen tar ca 4 timmar. I Sverige hade jag räknat med 2,5 timme…

Nåväl. Väl i Townsville har vi nu bott snart tre nätter på en trevlig camping vid havet. Vi fick till och med rabatt första två nätterna och slapp betala för barnen så vi bor riktigt billigt. Idag var vi ute på Magnetic Island. Man tar sig till ön genom att åka en snabbfärja i 20 minuter och sen åkte vi buss runt med världens roligaste busschaufför som Jessica blev kompis med. Enligt honom fick vi betala för barnen och vi vuxna åkte gratis pga regnperiod *s*.

I morgon var tanken att vi skulle ta oss norrut en liten liten bit till Balgal Beach för lite gratiscamping i två dagar. Efter det skulle vi till en nationalpark med ett vackert vattenfall och berg på 1600 meter… Nu är det inte säkert att det blir så för vägen är avstängd – igen! Vi vet med andra ord inte när vi kan komma iväg norrut eller hur långt vi vågar åka. Vädret har idag varit helt underbart varmt och soligt men tydligen regnar det fortfarande lite norrut och floderna svämmar över vägarna så vi får inte åka förbi i vår husbil. Hade vi haft en 4×4 med snorkel så hade det gått bra.

I övrigt mår vi fortfarande prima. Barnens hemlängtan försvinner när vi är aktiva och gör saker. Idag har de inte nämnt det en enda gång och i morse fick Linus ett mycket uppskattat mail från dagis som han längtar till. Kul för honom.

Nu är det dags för en film här i husbilen.