Author: kibbe

Naturen har sin gång

Sist jag skrev vill jag minnas att jag utlovade en utflykt till Fraser Island. Det blev tyvärr ingen sådan utflykt. Vi var i Hervey Bay i två dagar men utflykten till Fraser ställde vi in av två skäl: för det första så tyckte vi att det var för dyrt och för det andra så regnade det den dagen vi skulle ha åkt. Så sammanfattningsvis inget Fraser den här gången men ön finns ju kvar så vem vet en annan gång kanske.

Annars, svensk som man är, så måste jag ju prata om vädret idag. Vädret har egentligen varit ok större delen av vår tid här. Vi har inte lidit enormt av regn men det har varit mulet en hel del. Mulet passar iof sig mig ganska bra. Jag är ju inte direkt personen som gillar att steka mig själv i solen utan hänger hellre under ett parasoll i skuggan eller i luftkonditionerat rum även 0m jag kan uppskatta värmen. Det är väl mer solen jag inte alltid är så förtjust i. Nåväl. Vädret har som sagt varit varmt men lite mulet och ibland lite skurar.

Vi har nu tagit oss till Whitsundays eller snarare till Airlie Beach varifrån man kan ta kryssningar ut till fantastiska Whitsundays. Vi hade planerat en utflykt i morgon men gissa vad? Det ska regna mycket hela dagen. Med andra ord har vi inte vågat boka in en 2000 kronors dagskryssning med snorkling etc för vi vill inte göra det i regn (hur mycket ser man när man snorklar om det regnar?). Med andra ord: vädret har börjat sätta sin prägel.

Strax norr om oss, mellan Townsville och Cairns, är Bruce Highway som vi färdas på just nu avstängd och beräknas öppna måndag eller tisdag pga översvämningar. Vi har också börjat se spår av tidigare ‘flooding’ och vi kommer snart se spåren av cyklonen Yasi som slog till för nån månad sen.

Just nu sitter vi på en kanonsjysst camping med stooort vattenland och lekplatser. Det är lördagskväll, jag dricker ett gott vin och sitter ute i ca 28 graders värme så jag ska nog inte klaga eller hur? Vår plan är nu att ta det lite lugnt och avvakta rapporterna och se när vi kan ta oss norrut mot Cairns men jag tror att vi har typ 70 mil kvar dit så det är egentligen inte bråttom men samtidigt vill vi inte riskera att ‘fastna’ om det kommer mer regn och vägarna stängs av.

Linus har börja längta hem mer och mer sista dagarna och han saknar sitt gula hus och sina kompisar. Tilde säger att hon saknar sitt gula hus men att hon tycker att vi har det bra som vi har det just nu.

Det är annars ganska kul att sitta och tänka tillbaka på resan vi har gjort såhär långt (nu har vi ju självklart nästan tre veckor kvar men ibland kan man ju få göra det med), alla fantastiska platser vi sett och alla människor vi har träffat. På något konstigt sätt så börjar både Jessicas och mina tankar om nästa resa att ta form. Visst ska man leva i nuet och njuta men själva planerandet är också kul och det är ju något man kan göra tillsammans med ett glas rött ute i 28 graders värme medan man lyssnar på syrsorna.

Med andra ord ska jag nog återgå till att planera resa, fundera över den kommande festen och planering för den källare som ska renoveras när vi kommer hem.

Ha det bra där ute och ta hand om er

Booti Booti

Klart att rubriken får mina tankar att springa iväg åt samma håll som de gjorde när jag satt bakom ratten och sjöng “booty time booty time ‘cross the USA, booty time booty time yeah yeah yeah“. Unbelievable…

Vi har nu tagit oss vidare norrut (var annars med tanke på att vi ska till Cairns) och vi befinner oss just nu strax utanför Surfers Paradise strax söder om Brisbane. Sen jag skrev sist har vi: lyckats gratiscampa, misslyckats att campa billigt vid havet, vandrat i regnskog (bilden tagen från en skywalk ovanför regnskogen), träffat många fantastiskt trevliga människor, shoppat skor och hattar, badat i mängder, besökt Seal Rocks, sett säkert 100 fantastiska stränder och besökt några av dem, lekt i ‘lekhus’, upplevt storm och regn, kollat på hur honung blir till och bara semestrat i allmänhet.

Vädret har idag varit kanonvarmt och soligt och dagen tillbringades på Dreamworld inklusive Whitewater World där vi åkt karuseller, vattenrutschkanor och en massa annat kul. Vi kommer vara där i morgon med men tyvärr har det utlovats ostadigt väder och det börjar till och med pratas om att en tyfon kanske håller på att byggas upp ute till havs. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Vi tillbringade en dag i ‘Port’ (Macquaire) och hann då med en lokal variant av busfabriken och också lunch på The Pancake House. Fantastiskt skönt med ett par timmars lek för barnen och en cappuccina med fritt WiFi för oss. Pannkakorna satt inte helt fel de heller.

Igår tog vi en ‘kördag’ upp hit till Surfers Paradise vilket innebar att vi körde ca 30 mil och nu stannar vi här i tre dagar. Det kommer nog att bli lite mer av den varianten nu eftersom vi konstaterat att vi börjar tröttna på stränder. Det känns egentligen helt sjukt att skriva det men här i Australien radar man ju upp perfekta stränder och i vår familj så är det väl huvudsakligen Jessica som är strandfascinerad. Barnen leker hellre i en pool eller en lekplats och jag själv blir ganska rastlös om jag inte får springa omkring, surfa, dyka eller nåt annat. Inget negativt i stränder för vi har haft en hel del bra stunder där men jag tror att vi börjar bli mätta på just att bara hänga på en strand.

Vi är nu i Queensland och här finns det massor att göra. Näst på tur efter Surfers Paradise blir nog Fraser Island med hyra av 4WD och lite galet körande en dag på ön som består av sand och inget annat (världens största sandö såklart). Återstår att planera resten av resan också men det vi vet är att vi har en liiiiten bit kvar att köra. Just ja: vi ska väl hinna med lite av Brisbane också…

Jag satt igår och tänkte på vilken fantastisk förmån det är att kunna göra det vi just nu gör. Med det menar jag inte i bara att resa runt och se valda delar av världen utan snarare att vi kan göra resan tillsammans med våra barn och att vi kan spendera 24/7 tillsammans med dem utan några ‘störande’ vardagsmoment. Ja ni vet de där: väckar-barn-kl-halv-sju-för-att-hinna-dagis, stressa till jobbet, försöka hinna allt man ska, stressa till dagis och hämta barnen, laga mat, försöka hinna träna, få barnen i säng i tid för att de ska orka upp halv sju igen, renovera hus och sen försöka få nån form av egentid.

För min egen del vet jag att den här resan innebär lite förändringar inför framtiden eller i alla fall en förhoppning att man mitt i ‘den grå vardagen’ (som inte alltid är så grå som jag får den att framstå nu kanske) kan tänka tillbaka och kanske bita ihop lite extra och försöka göra något roligt av dagen.

 

Blå Bergen och tillbaka till kusten

Nu har vi varit där!

För åtta år sedan när vi var i Sydney var det en kille som surrade något liknande detta: “jag vill åka till Blue Mountains, jag vill se berg” svaret han fick “du får göra det en annan gång jag vill se Sydney så vi hinner inte”.

Nåväl. Nu har jag varit där och hela familjen är överens om att Blue Mountains är fantastiska. Vi bestämde oss för att hoppa över Sydney (som jag nog skrev sist) och istället dra in mot landet och upp i bergen. Enligt vår vanliga tur så prickade vi in trafiken ut från Sydney just när den är som värst på eftermiddagen eller som kvinnan på turistinformationen sa “try to avoid rush traffic around 5 pm”. Med andra ord brände vi rakt in i rusningstrafiken kring kvart i fem men det gick bra. Det var ingen större fara och när Mercabussen styrde uppför de 1000 höjdmetrarna puttrade det på riktigt bra.

Tyvärr var ju självklart Katoombas enda (!) camping fullbelagd så vi fick åka vidare till Blackheath där vi ‘fick’ en snordyr plats för 50 AUSD (dyrast hittills). Lite grillning och långärmade tröjor på då det bara var 15 grader på kvällen uppe i bergen.

På morgonen började vi med Govetts Leap där historien säger att platsen fått sitt namn från en stråtrövare vid namn Govett. Govett red utför branten, som stupar typ 500 meter lodrätt ner, för att inte bli fångad av polisen. Helt fantastiskt utsikt över Grand Canyonlika klippor. Linus uttryckte en bestämd önskan (han kan vara mycket bestämd vår son) för att ‘kämpa lite’ som han så sött säger. Att ‘kämpa lite’ i det här fallet innebar att han ville gå ut på en liten expedition så vi stegade iväg mot Horseshoe Falls vilket kanske tog oss 20 minuter enkel väg. Horseshoe Falls ligger inne i en dal som är perfekt formad som en hästsko. Mycket coolt.

Efter att vi så ‘kämpat’ tillbaka tog vi oss ner till Katoomba där vi besökte Echo Point och beskådade Three Sisters. Återigen lite legenddags då eftersom legenden berättar om en hövding, vars stam krigade mot en annan stam, som förtrollade sina tre döttrar för att de inte skulle bli tillfångatagna. Hövdingen blev sedan dödad i striden och kvar står de tre systrarna…

Lunch på en trevlig parkering med standardenlig grillplats och bord (det finns klart utrymme för förbättring där Vägverket – ni ligger årtionden efter Australien!). Vi upplevde sedan Scenic World där vi tog världens brantaste bergbana ner till dalens botten och sedan en härlig Doppelmayr linbana upp igen.

Vi hade sedan tänkt oss en lugn eftermiddag och att stanna kvar i Katoomba eftersom vi nu var på campingen 15 så borde vi ju få plats? Icke sa Nicke – sista platsen utmed vägen fanns kvar alternativt en plats utan el tillsammans med några skolklasser. Vi bestämde oss för att dra ner från bergen och norröver vilket visade sig bli ett äventyr. Barnen fick datorn framför sig på bordet och Toy Story 3 drogs igång.

Väl nere visar det sig att vi landat i en region där vettig camping saknas och turistinformationerna är stängda. Utanför en turistinfo hittar vi dock en tavla där Wanderest skriver att det finns en gratis camping (!) bara en km ifrån där vi står. Vi drar självklart dit och numera är jag medlem i Richmond Social Club för ett år framåt. Medlemskapet som ger access till gratis camping och klubbens lokaler i Richmond kostade hela fyra dollar (ca 25 spänn) för ett år. I klubbens lokaler finns bistro, spelhall, bar, restaurang, trevlig fåtöljavdelning, fritt internet, gym, bowlingbanor (engelsk utomhus på gräs ni vet) och lekrum. Vi fick förutom det några vouchers som ger två för en i baren så med andra ord hänger vi på restaurangen en stund medan barnen leker av sig. Campingen visade sig sedan vara gratis men ville man ha en elplats så kostade den 65 spänn och det kan det ju vara värt.

Idag har vi så åkt vidare norrut och trixat oss förbi Sydney. Vi tog en kortare körning och åkte in i ett parkområde för att övernatta för 14 dollar. När vi så spenderat en fyra timmar på en underbar strand inser vi att parkvärden sagt fel och platsen kostade 42 dollar (alltså 14 dollar/vuxen och 7 dollar/barn) utan el. Vi surade till lite och drog iväg några mil norrut till en härlig, trevlig och bra camping med el, lekplats och pool för lite mindre pengar.

Sammanfattningsvis: vi har passerat Sydney, vi har 300 mil kvar till Cairns (fågelvägen), barnen trivs utmärkt, vi kommer köra lite kortare sträckor och även stanna några fler nätter på vissa ställen, vi mår bra och njuter av livet, vi har anpassat oss till prisläget i Australien ( vi blev nog lite chockade men det är folk här också…) och suget efter skidåkning finns (måste ju ge några av er lite vatten på er kvarn). Den stora frågan är om man kan räkna varje kväll som semester och om det i så fall är ok med en öl eller ett glas vin varje kväll?

Ta hand om er där ute.

Det rör ju på sig

Här sitter herr och fru Nyberg på en campingplats i Jervis Bay efter att ha tillbringat de sista dagarna med ’animal encounters’. Det är ganska kul hur vissa ord och uttryck inte gör sig bra på svenska.

Vi har flackat omkring en hel del de sista dagarna. När vi lämnade Phillip Island och spanade in vädret blev vi lite besvikna och insåg att regnguden landat i en husbil och nu var på väg norrut utmed östkusten. Regnet lyst förvisso i stor utsträckning med sin frånvaro men himlen var molning och kvicksilvret pekade på dryga 22 eller nåt liknande. Städer såsom Sale, Bairnsdale fick sina besök. Efter Lakes Entrance och shopping av lite färska räkor rattade jag vårt monster upp mot bergen och Buchan. Väl framme där så insåg vi att här fanns en fantastiskt trevlig camping med trevliga människor, allt en husbil behöver och allt detta för en något mer modest peng än vi varit vana vid. Dagen efter tog vi en tur ner i en av Buchans grottor under en 45-minuters tur när vi fick se en helt fantastisk grotta.

Nästa natt tillbringades efter en något lång och regnig körning i fantastiska Mallacoota och här genomförde både herr och fru Nyberg sina första tränings-/löppass på mycket länge vilket endast påvisade det faktum att god mat, gott vin och öl inte alls är bra för flåset.

Så fortsatte vi då norrut över safirkusten och upp till lilla Tathra som ligger helt fantastiskt ute på en udde med en stor bukt nedanför sig. Här fick vi vår största chock hittills när en camping ville ha lite över 400 kronor för en natt. Vi valde dock en på andra sidan gatan för halva priset vilket kändes mycket bra.

Dagen efter tog vi ett stopp vid en havspool, dvs en naturlig pool som fylls på av havsvattnet. Lite kallt i vattnet men ganska häftigt att simma i en pool där vattnet sköljer in och ibland åker en och annan fisk med också. Nåväl, vi tågar norrut och bestämmer oss för att stanna på en camping som visar sig vara fantastiskt bra med stor pool, bra lekplats och en härlig strand. Vädret visar sig dock inte från sin bästa sida så när vi väl hängt ut vår tvätt för första gången här i Oz så öppnar sig himlen. Hade det inte varit för detta och det efterföljande regnet så hade vi nog stannat någon dag på den campingen och bara tagit det lugnt. Istället för detta så fortsätter vi och stannar till i Batemans Bay där vi går på Birdland där vi alla får klappa koala, wombat, kängruru och en diamantpyton (den senare klappade Tilde, Linus och jag medan den hängde runt Jessicas hals).

Vi ’blåser’ efter lite lunch och shopping vidare och det blir en lite för lång körning eftersom de campingplatser vi passerar ligger lite för långt från stora vägen. Till slut kommer vi så fram till Jervis Bay och den lilla orten Huskisson där vi bestämmer oss för att stanna två nätter. Det finns väl flera anledningar till ett längre stopp. För det första så har vi idag varit ute på en ’delfinsafari’ dvs vi åkte ut med en båt i fantastiska Jervis Bay för att få se delfiner i det fria. När båten precis var på väg att vända hemåt så kom de då – ca 15-20 delfiner simmade, hoppade och busade runt vår båt under ca 20 minuter och det var fantastiskt kul att se. Tilde och Linus skulle ABSOLUT INTE ut på nån båt och se delfiner när vi väl gick mot båten men när de väl fått se dem simma och busa så erkände de att det faktiskt var riktigt kul och spännande.

I morgon kommer vi förmodligen besöka något vattenfall men sen siktar vi på Blue Mountains och vår plan är att lämna Sydney obesökt för denna gången. Skälen är väl flera men främst så är vi inte sugna på storstad och vi känner också att vi gjort Sydney sist vi var här och i ärlighetens namn så är inte storstad det bästa resmålet med en fyra och en sexåring.

Vi börjar så smått komma in i livet med husbil och dagarna har en viss rutin. Vi går upp fruktansvärt tidigt, dvs vid kvart i åtta och vårt mål är att komma iväg 9 vilket vi hittills aldrig lyckats med utan klockan är snarast närmare 10 när vi väl drar iväg. Tilde och Linus tycker det är kul att åka husbil så det faktum att vi ”måste” köra några timmar varje dag är inget problem alls. Vi väljer ofta att stanna på någon av alla fantastiska rastplatser för lunch som vi då lagar själva. Rastplatserna har nästan alltid en bra lekplats och gratis grillar så det är tokigt lätt att grilla/steka på sina hamburgare eller vad vi nu äter för dagen. På kvällarna blir det ofta grillat kött med majskolv så vi får nog säga att vi startat grillsäsongen tidigt i år men vi älskar ju just den maten så inga problem för oss där inte. Det blir väl dock inte riktigt detsamma då som hemma då grillarna oftast är av modellen stekhäll (el- eller gasvärmd) så visst saknar jag min Weber.

Husbilen som är ganska stor och självklart högerstyrd rattas numera utan några större problem (ta i trä) och jag tycker nog anpassningen till vänstertrafik är klart smärtfri men jag har ju övat några gånger förut. Jessica får man dock slita tag i ibland när vi ska gå över vägen men hon börjar få ordning på det där med höger och vänster också.

Nåväl. Vi hörs snart igen.

Ja just det – för er som minns. Sunkist lever men är numera kolsyrad…

Melbourne “und so weiter”…

Hmmm…det börjar bli dags för en liten uppdatering. Det sista jag minns att jag skrivit om var när vi satt på planet till Melbourne och det var väl kanske en vecka sedan cirka och självklart har mycket hänt sen dess så precis som jag skrev förra gången: prepare for a looooong blog entry…

I Melbourne landade vi sent en kväll och tog en taxi till hotellet som låg mitt i centrum. Ganska litet rum, dyrt och ingen frukost som ingick – besvikelse!

Inför Melbourne hade vi varit lite veliga: bo någon natt hos vår vän David som skulle till Indien 11e Feb och sen hotell eller bo på hotell hela tiden? Till slut blev det så att David åkte 10e och hann tyvärr inte träffa oss. Alltså en hotellnatt och sen tre nätter i Davids hus tillsammans med hans fantastiskt trevliga väninna Brooke (thanks a lot Brooke for all your help and pleasant company – the kids have mentioned you a lot and we all miss you).

Melbourne då? Ja Melbourne i sig är en otroligt härlig stad med 3,5 miljoner invånare. Den har en klart kontinental atmosfär med trevliga människor som faktiskt går fram och hälsar på en och pratar med en på gatan (känns helt sjukt med tanke på hur det är hemma där ingen ens säger hej utan snarare blir chockad om man går fram och säger hej till en främling). Annars finns det små trevliga restauranger och kaffebarer i varenda gathörn och det finns massor att se. Att resa med barn medför dock att vi inte ser fullt så mycket som vi vanligtvis gör när vi är ute och reser. Hade vi varit själva så hade de här dagarna inneburit att vi vandrat igenom i princip hela centrala Melbourne. Vi har istället för det hunnit med att se några valda delar av centrala Melbourne: ex det nybyggda akvariet (som tyvärr var lite av en besvikelse), Melbourne Museum (riktigt bra med intressanta utställningar) samt lite annat smått och gott.

Morgonen (eller egentligen förmiddagen för vi har varit lite morgontrötta ett tag) den 13e (hmmm…måste nog berätta att vi ända till kvällen den 12e trodde att vi skulle hämta husbilen den 14e men som tur var så kollade jag vår bokningsbekräftelse – kunde slutat i lite kaos) packade vi ihop våra väskor och tog en taxi till hyrbilsfirman där vi bokat vår campervan för att hämta ut den. Tyvärr kaotisk kö och sjuk personal så det tog oss lååång tid att komma därifrån. Vi hade tydligen blivit uppgraderade till en Maui, av campingpersonal benämnd som “one of those Maui things”, med riktigt gott om plats. Bilen är stoooor, inte så bred men hög och lång så första dagen var det lite av en utmaning att köra omkring men just nu tycker jag nog att jag rattar den helt ok (knock on wood). När vi väl kom från hyrbilsfirman och hade bunkrat lite på en affär samt ätit var klockan nästan 15. Jag kände mig då lite seg men efter att nästan ha kört vilse på väg ut ur Melbourne kom vi fram till Ballarat som ligger ca 10 mil väster om Melbourne! Nu undrar säkert en del av er uppmärksamma “varför åkte de dit?”. Jo så här var det: tanken var att se hur det var på tiden guldgrävartiden och sen ta The Great Ocean Road tillbaka till Melbourne plus att Linus skulle få sin sista spruta den 14e så vi ville vara i en större stad.

Måste börja nytt stycke nu (känns det ok kommunikatörerna?). Såhär i efterhand blev det både bra och dåligt. Ballarat och “guldgrävarparken” var kanon, jättefin och massor av trevlig personal så alltså en höjdare. Linus fick sin spruta som budades från Department of Health i Melbourne (!). Vi valde bort The Great Ocean Road (tyvärr!) på grund av avståndet och tiden den skulle ta.

Igår körde vi så alltså tillbaka från Ballarat genom Melbourne till Phillip Island där vi i skymningen tittade på en världsberömd (ja faktiskt!) pingvinmarsch. Ca 250 pingviner kommer varje kväll in till stranden och går upp till sina nästen. Lite pingvinbakgrundshistoria är på sin plats: pingviner kan tillbringa upp till flera månader ut till havs där de käkar upp sig, de sover på ytan ca 30 min på varje sida innan de vänder sig i sömnen, de har sina bon inne på stranden i “the burrows” och de vi såg är faktiskt världens minsta pingviner och grymt coola. På de läktare som man byggt upp ser man hur de samlar ihop sig, först kommer en och sen några till, när de är ca 10 eller fler sprintar de över stranden och upp i buskarna. Efter att ha suttit på läktaren en stund kan man gå upp på gångarna och se hur de fortsätter sin väg upp till sina bon, på vägen möts de av vänner, ungar och fruar så det var riktigt riktigt roligt att se och barnen älskade det. Vill ni har mer info så kolla in http://www.penguins.org.au/.

Idag har vi återigen provat på de Australiensiska vägarna och tagit oss ner till Port Albert där vi nu sitter på en sjysst camping.

Australien då tänker ni nu då?

Ja Australien är ett fantastiskt land på många sätt. Australien är fantastiskt stort. Australiensarna är fantastiskt trevliga. Australien har otroligt mycket saker att se. Australien är fantastiskt dyrt – ja ni hörde rätt. Med svenska mått mätt så är det skiiiitdyrt här. Vi har nog blivit mest chockade över priserna för att bo på en camping. En “powered site” kostar ca 35 AUSD och sen tillkommer ca 10 AUSD per barn ( ja ni hörde rätt) så med andra ord landar vi på ca 350 spänn per natt!!! (ok återigen kommunikatörerna om ni nu har orkat läsa såhär långt – notera antalet utropstecken) En “unpowered site” tänker ni då? Eller fricampa? Eller gratiscamping?
Ne ne så enkelt ska vi inte ha det. För det första så kostar en site utan el ungefär samma som en med el så varför? Fricampa – förbjudet! Gratiscamping finns men i ett grymt litet antal och flera campare (locals) som vi pratat med tycker att det är synd och skam att de stängs ner pga att folk inte sköter sig.

Kontentan = skiiitdyra campingplatser men ofta riktigt fina med grillplats, lekplats och pool.

Nåja vi får väl anpassa budgeten lite och vi försöker hitta de gratis campingplatser vi kan men det är inte lätt vill jag lova.

Barnen då tänker nu mormor, morfar, farmor, farfar och alla ni andra? Ja de gillar läget. De sitter bakom oss med ett eget bord och gillar att åka campingbil helt enkelt. Vi försöker att inte ta alltför långa pass på vägen utan att ha lite bra stopp på vägen men hittills har vi varit lite dåligt planerade. Jag har haft en paj mage några dagar plus att jag fick lite ont i ryggen igen så det är dags för sängen här och vi har inte detaljplanerat vad vi ska göra i morgon men planen är att åka upp till Lakes Entrance och övernatt däromkring.

Ha det nu fint alla därute.

Kommentarer på kommentarer:

Pernilla: Alla hjärtans dag var ok men det är ju inte en rolig och romantisk dag för mig/oss tyvärr eftersom det också är Daniels födelsedag. Tankarna har de sista dagarna varit många och för egen del har jag haft lite av en “depression” men nu är jag på väg upp igen

Kicki: Hoppas att allt går bra med skidandet nu. Både Tilde och Linus saknar Hanna och Nora jättemycket så hälsa till dem från oss alla.

Johanna: Härligt att det börjar ordna upp sig. Hoppas ni hade det bra och att ni tände några ljus. Kram.

Allt har ett slut – och en fortsättning

Till dig som läser: förbered dig på ett låååångt inlägg…

Just nu sitter vi på flyget mellan Kuala Lumpur och Melbourne på 10.500 meters höjd. För första gången har det varit en lite guppig resa men lite turbulens är ju alltid uppiggande.

Morgonen började på ett lite oväntat sätt. När vi checkade ut så visade det sig att frukost inte ingick i rumspriset (något som man inser att man inte alltid tänker på eftersom det alltid gör det i Sverige) så det slutade med 250 kronor extra för några mackor som vi snabbt kastade i oss och barnen åt som vanligt inget.

Den andra händelsen var lite mer skrämmande. Efter att ha åkt den lilla golfbilen från hotellet till flygplatsen så skulle vi ju checka in på vår flight med Malaysian Airlines. För att flyga till Australien måste man ju ha visum vilket vi fixat långt i förväg. Jag såg att hon höll på massor med Jessicas pass och till slut berättade hon att det stod “DO NOT BOARD” på Jessica… Jessica själv började då bli riktigt riktigt nervös samtidigt som vi nog båda tänkte på tillfället när vi fixat våra visum eftersom jag då gjorde mitt, Linus och Tildes och sen gjorde Jessica sitt eget. Hade något gått galet? Som tur är så hade vi med oss utskrifter på alla våra visum. Efter ytterligare 15-20 minuters nervös väntan så var dock allt ok. Tydligen så har Jessicas visum ‘försvunnit’ i systemet. Mystiskt! Hursomhelst så rök vår shoppingtid på flygplatsen där och med lite lagom hast fick vi bege oss till gaten.

De sista dagarna har annars präglats av lite blandade känslor och upplevelser. Vi har ju varit på Railay som vi gillar skarpt men tyvärr så är det lite väl packat med folk och resorts men vi hittade ett par guldkorn. Efter Railay så flyttade vi in till Aonang och bodde på Cliff Beach Resort i fyra nätter. Den första natten där gav mig en fantastisk ryggvärk som jag brottats med några dagar nu. Efter ett besök på ett apotek så fick jag klart sjyssta mediciner med antiinflammatoriskt, muskelavslappnande samt smärtstillande (tydligen lite morfin i). En dag tog jag en vespa in till Krabi town och letade efter en kiropraktor som inte visade sig finnas. Nu har dock ryggen blivit bättre så med några dagar till blir det nog helt ok. Lite trist eftersom vi sista veckan bott på hotell med gym men ingen träning där inte. Aonang är lite som ett Thailändsk Mallorca eller Playa Ingles med svenskar överallt. Inget vi egentligen rekommenderar men har man aldrig varit i Thailand förut och inte känner sig alltför äventyrlig så funkar det nog för många.

Efter detta tog vi en liten buss till Phuket med en natt på Phuket Airport Hotel (enkelt, billigt men ok) och sen tidigt flyg till Kuala Lumpur. Datorn hade ju gått sönder igen (den här gången en liten ‘pin’ till elsladden) så första målet var att se om vi kunde få den reparerad. Tro det eller ej men när vi sitter i taxin och är ca 100 meter från hotellet vi ska bo på så ser jag ‘Asus Royal Service Center’ i huset bredvid hotellet! Lite flyt ska man ha. De hade egentligen två dagar för att laga men jag lyckades få den fixad till nästa dag.

Vi tog sedan en snabb tur i lite shoppingcenter och handlade skor och lite annat smått och gott. En resa upp i Petronas Twin Towers blev det också men tyvärr var biljetterna till de högre våningarna slut så dit kom vi inte. Vi tog sen tåget ut till flygplatsen och Pan Pacific som vi bodde på för tredje gången – vi gillar verkligen det hotellet och kan rekommendera det.

Australien då?

Ja vi har ganska stora förväntningar på det kommande äventyret. Både Jessica och jag älskade Sydney när vi var där sist och barnen har målat upp en bild av fantastiska äventyr så det kan bli intressant värre.

Vi landar ikväll vid 20.30 och tanken var att bo hos vår vän David några nätter innan han ska iväg till Indien. Tyvärr har hans avfärd flyttats så han åker redan i morgon och vi hoppas nu att han hinner träffa oss ikväll en sväng. Vi kommer att bo på hotell första natten och sen hemma i hans hus tillsammans med en vän till honom. Den 13e hämtar vi sen husbilen och drar iväg ut på vägarna. Ev försöker vi hämta ut den en dag tidigare men det beror lite på hur mycket tid vi vill spendera i Melbourne och om husbilen är ledig redan då.

Resvägen har ju sedan tidigare varit planerad att gå från Melbourne till Cairns och i princip utmed kusten med en del inslag inåt i landet och vi håller just nu på att läsa lite i våra guideböcker. Pga det senaste väderstrulet är vi inte 100% säkra på att detta blir färdvägen nu. Helst vill vi köra som vi planerat men det finns en liten liten risk att vi planerar om och istället åker utmed sydkusten bort till västkusten och Perth och sen uppåt mot Broome. Detta är ju något som vi kommer bestämma under de närmaste dagarna lite beroende på vad de säger på hyrbilsfirman och vad som sägs på nyheter. Det spelar egentligen ingen roll vilken väg vi tar för båda rutterna har otroligt mycket som är sevärt. Östkusten är väl lite mer ‘standard’ sett till hur de flesta reser. Vi har pratat en del med David och andra om västkusten och även den rutten lockar (David är själv från Perth och vi har två kompisar som finns i trakterna däromkring också).

Det här blev ju lite av en uppsats känns det som men jag vet att en del av er gillar att läsa mycket om vad som händer oss och har ni tagit er såhär långt så har ni fått liter mer ‘kött på benen’.

Ta hand om er och glöm inte kommentarerna här på bloggen (tacksam om ni lägger dem här istället för på FB så man får ihop helheten…)

Helt enkelt Thailand

Det börjar närma sig slutet på vår tid i Thailand. Vi har nu snart varit här i sex veckor och det har varit sex härliga veckor med mycket sol, bad och ‘upptäckande’.
Vi har haft en del intressanta möten och Thailand är verkligen ett grymt bra land att resa runt i med barn. Överallt vi kommer så är det någon som ska pilla och känna på lockigt blont hår eller nypa i någon arm.
Barnen har växt och utvecklats mycket. Främst är det deras blyghet och just det där med att ‘våga’ göra saker som förändrats. Som exempel så går Linus gärna fram och pratar med första bästa svenska barn han ser. Jag vet precis var han fått ‘snacket’ från…
En skillnad mot förra gången vi reste i Thailand tycker jag är att en del thailändare verkar vara lite ‘trötta’ på turister och ofta råkar vi på det när det är lite större ställen som vi besöker. På de mindre ställen vi bott på är de flesta riktigt trevliga.
Klimatet i Thailand passar oss alldeles utmärkt. Hittills har det nog aldrig varit under 27 grader någon tid på dygnet men inte heller över 33 så vi är helnöjda.
Nästan allt vi sett ‘igen’ har förändrats och jag gillar verkligen förändring – det handlar väl mest om att platser med minnen har förstörts men å andra sidan dyker det ju upp nya minnen på gamla platser och nya minnen på nya platser…
Dags för mat.

Att resa med Nyberg = naturkatastrof

Så har det då bevisats igen! Att resa med oss innebär att drabbas av naturkatastrofer och jag tror faktiskt att det är jag själv som är Rob McKenna. Jag bara måste lägga in ett citat från Ajöss och tack för fisken här:

“And as he drove on, the rain clouds dragged down the sky after him for, though he did not know it, Rob McKenna was a Rain God. All he knew was that his working days were miserable and he had a succession of lousy holidays. All the clouds knew was that they loved him and wanted to be near him, to cherish him and to water him”.

Sådär ja. Nu vet ni. Om ni inte tror mig så kommer här ett litet axplock av tidigare semestrar:

  • Resa till Budapest 2005 i typ april – Vi tänkte vid detta tillfälle hälsa på våren och få lite vårkänsla på vår första resa utan barn men vad händer då? Jo men självklart så drabbas just Budapest av en liten köldknäpp så när vi anländer (i vårjackor) visar det sig vara runt nollan och regn en hel långweekend.
  • Midsommar 2007 – vi befinner oss tillsammans med familjen Häger i Mullsjö. Förmodligen har det aldrig regnat så mycket tidigare i just Mullsjö. De skjuter till och med upp resandet av midsommarstången till midsommardagen när vi befinner oss på festplatsen vid 2-snåret…
  • Sommaren 2007 i Varberg – under en semestervecka i Varberg visar det sig att just Varberg förmodligen aldrig fått mer regn. Det står regn i stora pölar utanför vår mycket lilla campingstuga vid Apelviken. Som lite bonus blev det typ katastrofvarning runt mammas land när vi väl skulle vara där också.
  • Vinter 2007 Val d’Isere – tillsammans med Sverker blir jag strandsatt/insnöad i en tågvagn i Bourg St Maurice där jag tillbringar ett par timmar sovandes i två tågsäten innan bussen tar oss vidare upp mot Val. Halvvägs upp stannar vi i en tunnel eftersom en lavin just gått över vägen framför. Hela resan slutar med en missad skiddag, ett lavinåk och självklart en massa underbar puderåkning.
  • Våren 2010 – Jessica och jag hade tänkt åka till London men det skulle vi inte ha tänkt såklart. En vulkan exploderar och ser till att vi får stanna hemma.
  • Irland i Juli 2001 (typ) – bland palmer och nära golfströmmen drabbas vi av den kallaste sommaren i mannaminne. Iklädda tjocktröjor och regnjackor fick vi i max 15 grader titta på underbara sandstränder

Och så då till den stora anledningen att jag skriver detta just nu, här idag när jag sitter på balkongen i Ao Nang Krabi.

Jo ni förstår (inga nyheter för er såklart men…) att det däringa lilla landet Australien som vi ska har också drabbats av en naturkatastrof. Det har regnat jäääättemycket och de har översvämningar. Till råga på allt så toppar de idag upp med en tyfon av modell större. Detta innebär att vi nu sitter här och kollar in väderprognoser, läser vägrapporter och läget i de drabbade områden som finns i New South Wales och Queensland (jag behöver väl inte tillägga att det är just dessa områden vi tänkt resa till?).

Just nu (notera just nu) verkar det faktiskt som att läget håller på att förbättras så att vi kan resa den väg som vi tänkt oss. Viss försiktighet och anpassning av färdväg kommer nog att bli nödvändig just runt Brisbane men annars ser det ut som om läget kommer att ha förbättrats avsevärt tills vi väl är där. Vi räknar med att vara i området kring Brisbane nånstans i början av Mars så vi har ju lite tid på oss att anpassa färdvägen och följa utvecklingen.

Railay

En dag på Railay kan se ut enligt följande:

Vi vaknar vid 8-snåret, tar oss sakta men säkert ur sängarna och landar vid frukostbordet framåt kvart i nio. Försöker sen få i Linus lite frukost vilket oftast går sådär men vi tar med oss ett par bananer från fruktbordet som vi kan ladda i nån timme eller två senare. Efter detta skriker ofta både Tilde och Linus att de vill till poolen. Det brukar då bli nån timma där innan vi trycker i nämnda bananer. Kanske går en sväng på stranden men sen är det helt plötsligt dags för lunch. Var ska vi äta lunch idag då? Vad ska vi äta? Oftast slutar det med att barnen vill äta på vårt hotell (vadå vanemänniskor och i behov av rutiner?) och vi argumenterar för att äta nån annanstans och se nåt annat. Ibland lyckas vi och ibland inte. Tilde och Linus börjar bli bra på att förhandla så det kan låta något liknande detta: “men om vi äter på vårt hotell nu på lunchen så kan ni få bestämma ikväll och då kan vi gå nån annanstans” (säger då T och L). Hmmm…vi låter det vara så och tycker det är kul att de faktiskt engagerar sig – på gott och ont då såklart.

Efter lunchen brukar det laddas för pool igen för här på Railay har vi inte lyckats snorkla något från stranden och jag är inte helt hundra på att snorklingen från stranden är bra. Eftermiddagen innebär sedan oftast glass och helt plötsligt är klockan 17 eller 18 och det börjar bli dags för en dusch och sen dagens andra stora beslut: “var ska vi äta?”. Helt plötsligt har barnen glömt bort förmiddagens förhandling och vill äta på hotellet igen! Vad är nu detta egentligen? Tänk om Jan Eliasson använt detta förhandlingssätt? Hur hade det då blivit med Armenien – Azerbajdzan eller i Iran – Irak?

Nåja…ibland lyckas vi få gå nån annanstans och äta och ibland blir det på hotellet. Spelar ju egentligen inte så stor roll men lite kul att prova olika restauranger även om menyn är densamma men priserna varierar.

Hmmm…klart att dagarna har annat innehåll också men detta är väl nåt slags “grundutbud”. I morgon siktar vi på en snorkelutflykt med båt, ibland blir det moppeutflykter och ibland shopping och annat smått och gott.

Vi har nu haft några “bra” dagar med mindre bråk så det känns faktiskt lite bra. Jag tror annars att alla av oss börjar ha fått nog av att bara hänga på hotell med pool och bad även om vi ibland gör utflykter. Det närmar sig ju Australien och när vi kommer till Kuala Lumpur igen ska vi shoppa en ny Lonely Planet för östkusten i Australien och börja planera lite för äventyret i det stora landet.

Resplanerna inom den närmaste framtiden är följande:

  • vi blir kvar här på Railay Bay Resort till 2/2
  • vi bor på Aonang Cliff Beach Resort i/på 2/2 – 6/2
  • vi reser till Phuket och bor på Phuket Airport Hotel till 7/2
  • vi flyger till Kuala Lumpur och bor på ett Parkroyal till den 8/2
  • vi bor på Pan Pacific KLIA (för tredje gången) till den 9/2
  • flyger till Melbourne den 9/2

Väl framme i Melbourne kommer vi bo hos en kompis två nätter innan han drar iväg till Indien och sen blir det tre nätter på hotell i centrala Melbourne innan vi får vår husbil. Under tiden i Melbourne kommer vi nog göra lite utflykter både i och runt staden men mer om det får vi forska reda på senare och självklart då med lite mer input från vår vän David.

Sådärja…nu vet ni lite mer. Misstänker att det kanske kan dimpa ner lite tips på saker att göra på östkusten?

Hör av er vet jag och ha det bra alla därhemma.

PS. Stort tack till er som kommenterar på bloggen, vi läser och ska försöka svara med egna kommentarer. DS

Bye Bye Bangkok och att resa med barn

Planet har lyft och här sitter vi 10.000 meter upp i luften på väg mot Kuala Lumpur. Resan såhär långt har varit bra, rolig, spännande, jobbig, bråkig och allt annat som den är när man reser med barn.

Tittar vi på kartan och ser hur vi har åkt så kanske det inte ser helt optimalt ut och ännu “värre” kommer det ju bli nu efter dagens och morgondagens flygning. Vi flyger ju nu till KL där vi kommer bo på “vårt” hotell Pan Pacific där vi bodde första natten när vi anlände från Sverige. I morgon flyger vi till Krabi (igen) och tar oss sen ut till Railay där vi stannar sex nätter på en sjysst resort. Tanken där är väl sol, bad, kanske klättring och nån utflykt med båt. Vi har inte riktigt bestämt vad vi gör efter det och vart vi tar vägen. Det som vi VET att vi vill göra är att vara i Kuala Lumpur 7:e och 8:e Februari och sen bo på Pan Pacific natten till den 9:e. Flyget går sedan på morgonen den 9:e till Melbourne.

Just nu känns det lite stökigt att åka ner till KL och sen tillbaka till Thailand men våra 30 dagar är slut i morgon så vi måste ut ur Thailand och eftersom Koh Lipe var fullbokat (på de ställen vi ville bo) så kör vi till Railay istället vilket inte är helt fel det heller. Vi är ju flexibla.

Hur är det då att resa med barn på det sätt vi gör då?

Det är fantastiskt roligt, fantastiskt jobbigt och fantastiskt umananade.

Barnen klarar av resandet otroligt bra om man bortser från att de bitvis är klart bråkiga men å andra sidan måste man ju se till att de faktiskt är tillsammans 24 timmar per dygn och i princip aldrig är lediga från varandra så det är nog inte så konstigt. Detta tär ju dock en del på föräldrarnas tålamod… Båda är otroligt duktiga när det kommer till att resa runt. Det har aldrig varit något större problem att vi rest en heldag. När vi åkte från Koh Jum till Koh Pha-Ngan så reste vi ju från klockan 8 på morgonen till 18 på kvällen utan någon riktig mat och utan några egentliga pauser. Visst var vi alla trötta när vi kom fram men allt gick bra och de gillar att resa runt säger de. Det vi upplever som största “problemet” (diskutabelt om det ett problem men) är att våra barn är sjukt blyga när det kommer till en situation när de ska hälsa på någon, tacka någon eller leka med några barn som vill leka (kan vara både svenska barn eller andra). Det är väl i sig inget jätteproblem men visst hade det varit lite roligt om de snappat upp lite kompisar på vägen som avkoppling från varandra. På Lanta träffade vi ju på Apelgrens och då hade de lite kompisar och kanonkul en par dagar (tack för det Apelgrens och hoppas ni har det bra).

Inser att det här blir ett låååångt inlägg men jag tror att en del av er ändå är nyfikna på det här med att resa med barn.

Thailand är för övrigt (som många av er vet) ett grymt trevligt och enkelt land att resa runt i. Barnen uppskattas överallt och får uppmärksamhet. Det har visat sig att det är Linus med sitt lockiga ljusa hår som är favoriten och alla ska pilla honom (och självklart även Tilde) i håret eller nypa dem i armen (det där sista gillar inte Linus riktigt). På Had Son (Koh Pha-Ngan) var det en feminin kille som uttalade sig om Linus som “sexy little boy” och det kanske känns lite olustigt och Linus tyckte att han var lite väl jobbig men som tur var så flyttade vi ju vidare.

På hotellet som vi kommer bo nu i natt så finns det bra WiFi och det ligger väl några samtal hem via Skype i pipelinen så om ni har ett konto är det bara att logga in så får vi se vem vi träffar på där.