Så har det då bevisats igen! Att resa med oss innebär att drabbas av naturkatastrofer och jag tror faktiskt att det är jag själv som är Rob McKenna. Jag bara måste lägga in ett citat från Ajöss och tack för fisken här:
“And as he drove on, the rain clouds dragged down the sky after him for, though he did not know it, Rob McKenna was a Rain God. All he knew was that his working days were miserable and he had a succession of lousy holidays. All the clouds knew was that they loved him and wanted to be near him, to cherish him and to water him”.
Sådär ja. Nu vet ni. Om ni inte tror mig så kommer här ett litet axplock av tidigare semestrar:
- Resa till Budapest 2005 i typ april – Vi tänkte vid detta tillfälle hälsa på våren och få lite vårkänsla på vår första resa utan barn men vad händer då? Jo men självklart så drabbas just Budapest av en liten köldknäpp så när vi anländer (i vårjackor) visar det sig vara runt nollan och regn en hel långweekend.
- Midsommar 2007 – vi befinner oss tillsammans med familjen Häger i Mullsjö. Förmodligen har det aldrig regnat så mycket tidigare i just Mullsjö. De skjuter till och med upp resandet av midsommarstången till midsommardagen när vi befinner oss på festplatsen vid 2-snåret…
- Sommaren 2007 i Varberg – under en semestervecka i Varberg visar det sig att just Varberg förmodligen aldrig fått mer regn. Det står regn i stora pölar utanför vår mycket lilla campingstuga vid Apelviken. Som lite bonus blev det typ katastrofvarning runt mammas land när vi väl skulle vara där också.
- Vinter 2007 Val d’Isere – tillsammans med Sverker blir jag strandsatt/insnöad i en tågvagn i Bourg St Maurice där jag tillbringar ett par timmar sovandes i två tågsäten innan bussen tar oss vidare upp mot Val. Halvvägs upp stannar vi i en tunnel eftersom en lavin just gått över vägen framför. Hela resan slutar med en missad skiddag, ett lavinåk och självklart en massa underbar puderåkning.
- Våren 2010 – Jessica och jag hade tänkt åka till London men det skulle vi inte ha tänkt såklart. En vulkan exploderar och ser till att vi får stanna hemma.
- Irland i Juli 2001 (typ) – bland palmer och nära golfströmmen drabbas vi av den kallaste sommaren i mannaminne. Iklädda tjocktröjor och regnjackor fick vi i max 15 grader titta på underbara sandstränder
Och så då till den stora anledningen att jag skriver detta just nu, här idag när jag sitter på balkongen i Ao Nang Krabi.
Jo ni förstår (inga nyheter för er såklart men…) att det däringa lilla landet Australien som vi ska har också drabbats av en naturkatastrof. Det har regnat jäääättemycket och de har översvämningar. Till råga på allt så toppar de idag upp med en tyfon av modell större. Detta innebär att vi nu sitter här och kollar in väderprognoser, läser vägrapporter och läget i de drabbade områden som finns i New South Wales och Queensland (jag behöver väl inte tillägga att det är just dessa områden vi tänkt resa till?).
Just nu (notera just nu) verkar det faktiskt som att läget håller på att förbättras så att vi kan resa den väg som vi tänkt oss. Viss försiktighet och anpassning av färdväg kommer nog att bli nödvändig just runt Brisbane men annars ser det ut som om läget kommer att ha förbättrats avsevärt tills vi väl är där. Vi räknar med att vara i området kring Brisbane nånstans i början av Mars så vi har ju lite tid på oss att anpassa färdvägen och följa utvecklingen.
