Vinter och födelsedag

Idag präglas dagen av funderingar kring den kommande vintern. “Baksidan” av att åka iväg hela kvartal 1 blir ju att skidåkning blir nedprioriterat. Runt mig börjar det dyka upp diskussioner kring vart alla ska åka. Ett gäng på 8 personer drar till Val d’Isere av alla ställen i världen – mitt Val! Någon annan tar sig iväg till Italien…

Börjar fundera på om jag på något sätt kan motivera in en tripp till Kittel eller kanske Gränsen i april/maj. Hur argumenterar man för detta hemma när budgeten för 3-månaderstrippen är alldeles för stor och att man kanske behöver komma tillbaka och jobba fram till sommaren? Måste få åka skidor…

Nästa ämne – födelsedag!

Linus har sedan i maj (när jag fyllde år) konstant brutit samman när “alla andra bara fyller år” men inte han. Nu är det i alla fall dags för det lilla blonda yrvädret att fylla fyra år. Kan redan här och nu avslöja att han får ett nytt skrivbord, Star wars och Powerminers lego, en mp3 spelare (som inte verkar dyka upp förrän måndag) och sen säkert ett helt gäng med fler presenter. Han kommer med all säkerhet att bli nöjd. Damn…det känns inte så länge sedan han bara var en liten rund skrutt och nu fyller han fyra. Här hade jag tänkt lägga in en bild men min gamla relik till telefon klarar inte av att skicka över bilder – tack för det Acando!

Nåväl. Ser fram mot dubbla barnkalas och val i helgen. Återstår att se om allt slutar positivt…

>Puderfrossa…

>
Så var det då dags för fyra gossar att bege sig till Italien, Champoluc och Monterosa för att, enligt drömmen, sniffa puder i tre dagar…


Resan inleddes, självklart (!), på ett fantastiskt katastrofalt sätt. Flyget skulle avgå 09.40 vilket innebär bagage drop 09.00, självklart var det snöstorm. Björn och jag drog vid 07.00 men mannen hade glömt att tömma soptunnan och vi åkte med andra ord via jobbet med ett par soppåsar… På E4 var det i princip oplogat och katastrofalt väglag, vi hamnade efter snöplogar som låg i 40!! Summa sumarum…08.59 kastar vi upp bilen (självklart helt regelvidrigt) utanför departure hall på Skavsta och slänger oss in med väskorna. När jag så rusar ut för att långtidsparkera bilen i en snödriva så ser jag “Delayed” över hela displayen i hallen…

Kommer åter in i hallen och man kan med råge säga att det inte är nån brådska. Banan är stängd och inga plan har ännu avgått. Vi ser sedan att vårt plan omdirigerats till Arlanda och alltså står där. Själv börjar jag självklart Twittra (kibbe1) om problemen på Skavsta och blir strax uppringd av TT som intervjuar mig per telefon om läget på Skavsta. Så får er belackare av social media – det funkar!!
Flighten ställs så slutligen in och vi bokar om till kvällsflyget som vi från början undvek eftersom vi då skulle anlända till hotellet 03.00!!!

Så till det fina i allt. På Patrics biljett står det Patric J – inte Patric Johnsson. Detta innebär timmar av dribblande och flörtande med Ryan Air, personalen på Skavsta och Service center på Skavsta. Till slut så hittar Patric och Björn Inna som arbetar på Skavsta. Inna visar sig vara en riktig pärla som hjälper oss att ändra namnet på Patrics biljett för 1300 spänn (noterbart är att man eg blir tvungen att köpa ny biljet vilket skulle gått på ca 3000). Glada i hågen hämtar vi så ut bagaget, dumpar det i Sverkers bil, gräver loss min bil från uteparkeringen och beger oss in till Nyköping för en eftermiddag i denna Metropol…

Efter fika, ny frisyr för mig, middag på O’Learys och ett par enheter för grabbarna som inte kör drar vi tillbaka till Skavsta, något nervösa…ska vi komma iväg nu eller inte? Vi har redan meddelat hotellet vår sena ankomst och så även hyrbilsfirman som eg stänger 23.00 men lovar att hålla öppet tills vår flight lander (kostar bara €32 extra…). Vi ser flygplanen lyfta och ett litet hopp tänds och så plötsligt kommer det upp “flight FR 1941 go to gate)… Vi är på väg!!
Flyget lyfter nästan i tid och vi slappnar av lite. Nu kan väl inget mer skita sig den här resan?

Så landar vi då i Bergamo…nästan i tid…hämtar vårt bagage och går ut i ankomsthallen där jag letar upp hyrbilsfirman som, självklart, har stängt!! Ringer på jourtelefonen i tron att personalen kanske är i närheten, på muggen eller tar en espresso i baren…så f-n heller…mobilsvar och det går inte att få tag på dem. Vad är detta egentligen? Nåja, vi tar tjuren i hornen och hyr en bil på Europcar (killen där fick säkert en helkväll på krogen också med det priset) och drar iväg mot Champoluc. Första stoppet görs på en bensinmack, och det är det här jag gillar med Italien, där vi tar en cappuccino som skulle passa på vilket fik som helst i Svedala…

Kl 03.00 anländer vi så till Champoluc och vårt hotell där vi checkar in och drösar i säng helt slut. En eloge till BT som höll sig vaken under resan trots alla enheter…

Det blir långt det här så jag kortar ner resten lite…

Skidåkning dag 1 – 08.00 frukost, riktigt bra, sedan ut och köpa liftkort där mitt kort studsar…ingen täckning (visar sig senare att Europar reserverat €800 utan att meddela mig), ut i backen och kör grymt bra piståkning, italienarna kan verkligen pista, strålande solsken, cappuccino, en literöl, färsk pasta…Italen är fantastiskt!



Skidåkning dag 2 – tungt snöfall, ca 4-5 dm under dagen och helt slut efter en riktig heldag. De andra ballade ur lite på slutet och fokuserade på öl…

Skidåkning dag 3 – strålande solsken och puderåkning, återigen en helt grym dag men tyvärr tyngdes den av ett ont knä som börjat svullna under dag 2, fantastiskt åk från Punta Indren (3250) ner till Stafal (1800?), grymt trött.

Hemresan gick faktiskt bra, chokladfestival i Bergamo, +9 grader och sol så det gav till och med lite vårkänsla…

På det hela taget en grymt skön resa, tyvärr lite ont i knät fortfarande en vecka senare. Ryan Air må få utstå en hel del kritik men jag tycker faktiskt att de skötte det mesta helt ok.

See you next year?

>Snart på ett kontor nära dig?

>Så var då helgen i fjällen över. Inga brutna ben och vi hann hem och natta barnen som förmodligen saknat oss lika mycket som vi saknat dem. Stöten var lika härligt som vanligt. Perfekt pistad backe (!), bra afterski, mycket god mat i restaurangen och prisvärt hotellpaket. Det som kanske kan förbättras (läs: definitivt kan förbättras) är musiken på Brasseriet. Tänk er att ni kliver in en torsdagskväll efter att ha kört 6 timmar, ni kastar er sedan in i bastun och tar en öl varefter ni går ner i restaurangen för att avnjuta en god måltid bestående av lax till förrätt och kalv till varmrätt (utsökt!). Det är då det börjar: i bakgrunden noterar ni svagt Simon and Garfunkel. Den spontana kommentaren: det här var länge sedan jag lyssnade på, kul. Efter någon timmas middag drar man sig tillbaka för en öl eller två i glada vänners lag.


Morgonen efter går ni, föga ont anande, ner i restaurangen för frukost. Höjer lätt på ögonbrynen, är det inte samma skiva som igår? Ok, de kanske inte hunnit byta. På lunchen sedan, samma skiva. På kvällen, samma skiva. Nästa dags frukost, lunch och middag – samma skiva!

I det här läget börjar ni ifrågasätta till personalen om de inte har någon annan skiva? Ni ställer även frågan till personalen: vad tror du att du kommer tycka om S & G i April? De svarar lite artigt att visserligen är de inga fans men det är ändå ok musik…

Som gäst blir man efter tre dagar helt vansinnig och klurar över vad man ska göra? Kontakta restaurangchefen? Hotellchefen? VD? De borde väl ha råd med några fler skivor? “Har ni hört talas om Spotify?”

Vad gör man då? Mja…jag är ju modern, droppar en kommentar på Twitter och Fejan och låter det bero…

Stort tack till Stöten trots allt. Backarna ÄR bäst i Sälen, prepareringen formidabel, personalen urtrevlig, utsökt mat i restaurangen etc etc… Men musiken i Brasseriet! För bövelen!

>Snart i en pist långt från dig…

>Snart är det dags. Det är premiär för årets skidsäsong, eller snowboardsäsong kanske, eller en mixsäsong kanske?

Får förhoppningsvis min nya bräda, Burton Supermodel 168, i morgon med tillhörande Cartel EST bindning (låter som nåt man kan ta sig till mafiavärlden i Facebook med…

För er som inte bryr er så mycket eller inte vet om det så är skidåkning viktigt! Jag har en massa kompisar som abdikerat från skidtronen de senaste åren pga “omprioriteringar”, människor som tidigare tog sig nerför de mest lössnötunga branterna och de brantaste couloirerna. Helt plötsligt blir det mest ett Njae när man frågar om det blir nån åkning i år. Jag har noll förståelse för detta men hoppas att de snart hittar tillbaka.

Nåja, ett par futtiga dagar kvar sen är det dags att mata ner sig i BMW’n och åka de 47 milen till Stöten och förhoppningsvis kommer det finnas en hel del nysnö där (plus att det kommer vara minsta -15 om jag förstått väderrapporten korrekt). Barnen får stanna hemma den här gången och det är nog lika bra om det ska bli så svalt.

Rock on 🙂